Fy f*n.......

Okej, jag älskar när det är olika festivaler i stan. Det är juh hur kul som helst.
Man kan gå o titta på lustiga människor och en massa saker som man innerst inne vet att man aldrig kommer ha användning för. Man hjälper folk att tjäna lätta pengar genom att låta sina barn åka karusell eller få sitta på en liten ponny för första gången i sitt liv.

Man kan oxå hjälpa dom att tjäna pengar genom att självmant gripas av panik och allt där i mellan.
Ens mamma tycker att det är jättekul att tvinga upp en i den mest mardrömslika karusellen på denna planet och eftersom du druckit lite så orkar du inte tjafsa emot speciellt mycket. Du går snällt upp med mammas sambo och sätter dig i mardrömmen men du inser att så snart den har börjat röra sig att du klarar inte detta. Du börjar skrika och vifta med armarna för att visa att du vill av men inget händer. Du tycker att dina hysteriska skrik som består av "stanna" "stopp" och speciellt "nej" borde få vilken människa som helst att fatta att du har panik men nej. Din kille springer runt någonstans där nere och försöker hitta han som sköter karusellen men han är inte där han ska vara, han har gått därifrån. Varför kan man undra och det gör vi väldigt mycket. I den mer mardröms lika karusellen sitter du nu medans din mammas sambo förtvivlat försöker trösta och lugna men det funkar helt enkelt inte och du blir lite småsur när han hela tiden säger att det snat är slut men det är juh inte det. Han ljuger tycker du och du vågar inte titta efter om det snart är slut för du har blundat hela tiden och du tänker fortsätta med det tills du märker att det inte svänger längre och att magen inte åker upp o ner.

När det väl slutar vågar du sakta öppna ögonen och sakta ramla ur karusellen, du tar sats och vinglar skakandes ner till din kille och ramlar likblek in i hans lugnande famn. Du vill aldrig mer åka karusell, du vill inte sponsra folk med såna pengar någonsin mer. När du står och håller om din livlina så kommer folk fram för att höra hur det är med dig, de tycker väldigt synd om dig och kan inte förstå varför de inte stannade karusellen när de såg att du fick sån panik. Du känner helt plötsligt att du måste gå därifrån, så långt bort du kan från karusellen. Du knallar iväg och kräks i en buske. Aldrig mer. aldrig mer.

Fortfarande på kvällen så får du panik när du tänker tillbaka, hjärtat slår i hundraåttio och magen vänder sig upp o ner, tårarna letar sig fram och du känner dig väldigt liten igen. Och det blir inte bättre av när du ser det killen filmade från marken när du satt där uppe och skrek, till och med killen skriker i filmen, man hör hans panik och man hör din. Gillar du fortfarande festivaler? Ja, de utan karuseller......


Och en sista sak, Jag vill bara säga att jag tänker på hela familjen Olofsson just nu. Önskar att det fanns något jag kunde göra men jag vet att det enda jag kan göra för er är att fortsätta o vara en bra vän o finnas här när ni behöver mig. Kanske för att prata av er eller bara för att slippa vara själva för några timmar. Min dörr står alltid öppen för er.. Massa kramar till er...

Kommentarer
Postat av: anna

men guud va hemskt!!! fattar om du just nu hatar festivaler med

karuseller :P

2008-08-19 @ 21:39:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0