Carola - Livet med massa barn

Vad tusan säger man?

Jag vet inte vad man ska säga i vissa situationer. Verkar bara bli så ibland.
Man kan försöka trösta o ge goda råd men innerst inne så vet man inte alls vad man ska göra.
Kanske så räcker det med att man är en god vän som bara finns där?
Eller en vän som lyssnar o försöker säga det den andra vill höra.

Ofta, ofta så önskar jag att jag kunde ta bort folks smärta och ge dom lite ro.
En chans o sova i några timmar utan att vakna kallsvettig i full panik.
Men det kan jag inte. Och det känns tufft ibland.
Jag älskar mina vänner och jag vill alltid kunna ta hand om dom.
Vissa kanske jag inte träffar så ofta men det betyder inte att de inte finns i mitt hjärta dag som natt.
Vissa kanske jag inte ens pratar med så ofta men deras liv finns alltid inflätat i mitt.

Så vad säger man när orden tar slut och enbart en känsla inuti kroppen finns kvar?
Vad gör man när man vill trösta men man vet att personen i fråga behöver få vara så ledsen att det gör ont?
Vad gör man när man vill vara deras skyddsängel men samtidigt deras bästa vän?

Jag har faktiskt ingen aning men i mitt fall så ska jag bara låta tiden ha sin gång.
Jag ska finnas här när jag behövs.
Jag ska lyssna när orden behöver sägas.
Jag ska ge orden liv om hans/hennes bara försvinner.
Jag ska vara både vän och skyddsängel så gott jag kan.
Och
Jag ska alltid ha telefonen i min närhet och min dörr kommer alltid stå öppen...
Dag som natt.....

Du är en sann vän lola. Jag vet att du alltid finns där. I vått och torrt. En vän att lita på. Iband säger tystnade mer än tusen ord. Tack för du finns. Kramar