Men va fan..
Blir så sur på Patrik ibland...
Imorgon så är det glöggfest typ hos min morbror och från början så var det bara jag, wille och Theo som skulle åka, bla för att vi alla skulle inte ha fått plats i en bil.
Men så ringer min morbror till min mamma idag och säger att han mer än gärna kommer o hämtar Mig eller Patrik + en av tvillingarna då han har en bilbarnstol i sin bil.
Gud va kul tyckte då jag, är ju så sällan vi hittar på något som en familj, dessutom så vill ju min släkt träffa Patrik och tvillingarna då de inte gjort det än. Iaf inte alla =)
Men vad Patrik tyckte om det är ju en annan femma, han blev sur och totalt tvärvägrar o följa med.
Ibland så undrar jag varför vi ens är tillsammans då han alltid vägrar och följa med oss på sådana här saker.
Jag är trött på att vara ensamstående mamma så fort jag går utanför dörren. Är väldigt ofta då man vill göra sånt här som Patrik vägrar och det slutar alltid med att jag får gå själv.
Ibland är han en stor jävla idiot och han vill ju bara inte inse hur stor skada sådant här gör i vårat förhållande.
Jag vill ha med min man när det vankas äventyr men han vill bara sitta hemma och sitta vid datan eller framför tv-spelet. Vi bråkar till och med om att han ska gå och handla, brukar dock bli så att jag får gå iaf.
Usch vad deppig jag blir av allt det här, min släkt/familj försöker hela tiden få Patrik att hänga med på saker o ting men då blir han bara sur.
Varför är han så här?
Jag orkar snart inte mer, jag längtar ut ur lägenheten, hälsa på folk o hitta på saker. patrik ser fram emot den dagen då han slipper gå ut alls.
Hur kan vi fortfarande vara så olika efter alla dessa år tillsammans?
Man brukar ju bli mer o mer som en enhet i ett förhållande men inte i vårat fall, känns som om vi växer ifrån varandra mer o mer.
Vill jag verkligen att våra barn ska växa upp i det här? Jag vet faktiskt inte, jag hoppas ju att han ändrar sig snart. Det kanske han gör, vem vet?
Men som läget är nu så saknar jag min Patrik, den kärleksfulla, påhittiga och orädda Patrik.
Jag är trött på att höra att han inte gör saker för o göra mig glad, jag gör saker för att han ska bli glad men det funkar visst inte åt det andra hållet. Det är ju både o ge o ta i ett förhållande, men Patrik han har fastnat i att bara ta.
Imorgon så är det glöggfest typ hos min morbror och från början så var det bara jag, wille och Theo som skulle åka, bla för att vi alla skulle inte ha fått plats i en bil.
Men så ringer min morbror till min mamma idag och säger att han mer än gärna kommer o hämtar Mig eller Patrik + en av tvillingarna då han har en bilbarnstol i sin bil.
Gud va kul tyckte då jag, är ju så sällan vi hittar på något som en familj, dessutom så vill ju min släkt träffa Patrik och tvillingarna då de inte gjort det än. Iaf inte alla =)
Men vad Patrik tyckte om det är ju en annan femma, han blev sur och totalt tvärvägrar o följa med.
Ibland så undrar jag varför vi ens är tillsammans då han alltid vägrar och följa med oss på sådana här saker.
Jag är trött på att vara ensamstående mamma så fort jag går utanför dörren. Är väldigt ofta då man vill göra sånt här som Patrik vägrar och det slutar alltid med att jag får gå själv.
Ibland är han en stor jävla idiot och han vill ju bara inte inse hur stor skada sådant här gör i vårat förhållande.
Jag vill ha med min man när det vankas äventyr men han vill bara sitta hemma och sitta vid datan eller framför tv-spelet. Vi bråkar till och med om att han ska gå och handla, brukar dock bli så att jag får gå iaf.
Usch vad deppig jag blir av allt det här, min släkt/familj försöker hela tiden få Patrik att hänga med på saker o ting men då blir han bara sur.
Varför är han så här?
Jag orkar snart inte mer, jag längtar ut ur lägenheten, hälsa på folk o hitta på saker. patrik ser fram emot den dagen då han slipper gå ut alls.
Hur kan vi fortfarande vara så olika efter alla dessa år tillsammans?
Man brukar ju bli mer o mer som en enhet i ett förhållande men inte i vårat fall, känns som om vi växer ifrån varandra mer o mer.
Vill jag verkligen att våra barn ska växa upp i det här? Jag vet faktiskt inte, jag hoppas ju att han ändrar sig snart. Det kanske han gör, vem vet?
Men som läget är nu så saknar jag min Patrik, den kärleksfulla, påhittiga och orädda Patrik.
Jag är trött på att höra att han inte gör saker för o göra mig glad, jag gör saker för att han ska bli glad men det funkar visst inte åt det andra hållet. Det är ju både o ge o ta i ett förhållande, men Patrik han har fastnat i att bara ta.
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Sätt ner foten NU! Visa honom att du menar allvar. Du som alltid vart den som kunnat säga allt borde inte ha några problem att se till att han får vett i huvudet... Jag tänkte komma förbi nån gång nästa vecka om det är OKey?...Kram
Postat av: matilda
Stackare. Min fasters man är likadan o de har varit gifta ett par i säkert 40år. Ingen räknar med att han kommer o om han kommer så måste man ta farm en ny kaffekopp eftersom man räknar bort honom.
Prata med varandra fast inte när det är nått på gång utan vid ett neutralt tillfälle.
Trackback
