Totalt knäckt...

Jag känner mig ensam, deprimerad och totalt oönskad av den man som jag mest av allt vill att han ska älska mig just nu.
Jag har min patrik här hemma men för det mesta så är han inte närvarande, han sitter vid datan och vid sitt älskade tv-spel som jag många gånger tror att han älskar mer än mig.
Visst, han tar hand om barnen. Ibland!
Ibland tar han dom, lägger dom på en filt framför tv:n eller i en babysitter och så sätter han sig o spelar eller nåt.
Ibland när de blir gnälliga så får dom gå o lägga sig.
Och jag orkar inte bry mig längre, jag har tjatat, gnällt och gjort allt jag kan för att han ska börja anstränga sig. Men nu så börjar jag ge upp.
Han lovade mig att han skulle skärpa till sig när vi hade flyttat men jag märker inte så mycket, jag märker bara att det känns som om vi mer o mer börjar glida ifrån varandra.
Jag brukar försöka göra saker för honom som jag vet att han tycker om, jag älskar o se honom lycklig. Tyvärr så verkar det inte funka åt båda hållen, kommer inte ihåg när han gjorde något för mig senast utan att jag fick tjata först.
Jag är tillsammans med en kille men jag är ensam för det.

Jag gråter mig igenom mina dagar o nätter men det känns inte bättre för det.
På nätterna brukar jag kolla på Patrik och så undrar jag var den Patrik jag älskar har försvunnit.
Och det gör ont o tänka så.
Ibland vill jag bara lämna honom men jag vet att det inte går för jag orkar inte med allt själv.
Jag kan inte ta mig ut med alla barn själv, jag får liksom inte ner vagnen själv..

Och så när jag säger att jag älskar honom så känner jag inget speciellt längre.
Och det värsta av allt är att Patrik inte verkar bry sig, jag har sagt till honom att jag håller på o få ett nervöst sammanbrott och jag bönar, ber och ger order om att han ska hjälpa till här hemma lite mer, men det är som att prata med en vägg.
Ibland vill jag skicka iväg honom till sthlm o be honom o aldrig komma tillbaka.

Usch, vad hemskt det låter men jag kan inte rå för det. Jag är knäckt, ledsen och otroligt ensam.

Jag kan komma på mig själv med o dagdrömma om en tid som varit och om en tid som aldrig har existerat men som man så gärna vill ska vara sann. Jag kommer på mig själv med o längta bort och det är jobbigt. Jag kan inte komma bort, jag är 3 barns mamma och då får man inte någon paus. Man har alltid ett barn hos sig.
Och så en sambo som sover, äter, skiter, tittar på film, spelar, sitter vid datorn och som totalt skiter i hur jag mår..

Nej, nu orkar jag inte sitta här något mer.
Måste gå o ta hand om barn och torka mina tårar innan Patrik kommer upp.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0